Kimistheshit.

Varför är inte livet lätt för? varför skall det vara så svårt att vara lycklig?
Det har hänt så mycket i mitt liv det senaste att min hjärna inte har något annat än tankar. Det flesta är inte lätta att hantera. Ibland vet man inte vad man skall ta sig till, man orkar inte prata om dom även om det är för det bästa. Jag vill bara ha någon som jag kan luta mig tillbaka mot och som ser mig som den jag är och inte som den jag låtsas att vara. Varje människa jag träffat skämtar med mig och säger att jag är elak. Då kommer frågan, varför säger alla människor samma sak? Är det något hos mig som är elakt? och vad är det? Jag kan inte se det själv?

Några sanningar. Jag är en aggressiv, känslig människa, men som har så mycket kärlek att ge att jag kan förlåt gång på gång. Vet inte hur många gånger jag förlåtit människor som egentligen inte förtjänat det, men i en förhoppning att min kärlek till den här människan skall kunna rädda det som en gång blev förstört. Jag försöker verka orädd, snäll och glad, men innerst inne så finns det något som tynger mig. Något som inte kommer fram i dagsljuset hur nära man än kollar. Det finns personer som märker detta, som undrar vad som är fel, och sanning är den att jag inte kan säga vad som är fel eftersom jag själv inte vet det. Jag vill vara en person som finns till för alla och hittills har jag försökt att vara det. Fast efter den här perioden som varit en av dom jobbigaste, men en av det läro rikaste i mitt liv har jag gått på så mycket taggar att jag är rädd för att bli den personen som jag en gång varit. Jag får höra hur snäll jag är, vilken bra kompis jag är, men allt det där ifråga sätts av mig själv. Jag tycker inte själv att jag förtjänar att höra sådana ord. På ett sätt så känns det som om ingen känner den rätta mig, och att aldrig någon kommer att göra det heller. Jag hoppas på att denna perioden snart är slut, för tillslut blir det för mycket.

haha, nu blev det mycket känslor. Tjenare asså. Nu skall jag gå och göra ngt annat. Hoppas det var kul att läsa;D